I december fick vi veta att vi skulle slå ihopp med 98orna, som även hade några 97or i sitt lag. Yey, en utmaning tänkte jag, men hur mer jag funderade och hur lägre tiden gick så började tankana komma; Om jag inte kommer med i etta laget, hur kommer de då kännas att spela? Kommer jag skämmas över att gå in på planen, inte vara stolt över där jag spelar. Då rasar hela mitt spel. Har jag inte själförtroendet eller stoltheten går de inte. Då lojjar jag runt på plan som en gammal kråka som har canser typ. Mina ben blir som bly och jag bryr mig inte om hur de går. Och en sak som jag vet, vill jag så går de. Hela mitt spel är upp bygt på en jäwla massa vilja, knappast teknik, den har bara kommit med på köpet. Medans jag har kämpat.

Jag tänkte på de så mycket så jag tillslut inte trodde på de själv, hoppet om att jag skulle få spela med dom som är ett och två år äldre var som bortblåst. Men då i söndags (tror jag de va) så frågade mamma ifall jag vill vara med på söndag med deras etta lag. Jag blev så glad att de bokstavligen talat kändes som jag flög på moln. Kan låta överdrivet, men så var de.

Tack för att du kommenterar mitt inlägg!